Renal dysplasi hos Berner Sennenhund

 

 

Renal dysplasi är en utvecklingsrubbning i njurarna som anses vara den primära skadan vid Juvenil Progressiv Nefropati (PNP). Renal dysplasi (RD) har numera ersatt benämningen PNP. RD är en genetisk sjukdom som sannolikt nedärvs som ett enkelt dolt (recessivt) anlag, men forskarna är oense om nedärvningen. När en sjuk valp med RD påvisas i en kull så är det troligt att båda föräldradjuren är anlagsbärare. Tills forskningen med säkerhet har visat hur sjukdomen nedärvs så rekommenderas att RD hanteras som en sjukdom orsakad av ett recessivt anlag. I avkomman efter två anlagsbärare så blir då 25% av valparna sjuka, 50% anlagsbärare och 25% med friska anlag. I avelsarbetet är problemet med defektanlag som nedärvs recessivt att sjukdomsfallen kan uppträda som sporadiska fall, liksom RD hos Berner Sennenhund. Vissa år uppträder ansamlade fall, andra år inga fall alls. Antalet fall under perioden av 21 år från 1991 till  och med 2011 är 27 stycken. Antalet är sannolikt högre. Sjuka hundar kommer under vård och utredning men en säker diagnos kan endast ställas efter obduktion eller undersökning av vävnadsprov från njuren (biopsi). I genomsnitt får ca 1,3 valpar per år från 1991 diagnosen RD, vilket ger en förekomst av RD på 0,2%. I det material som sammanställts av professor Brenda Bonnett i den s.k. Agria Breed Profile förekommer hos Berner Sennenhund njursjukdom i en frekvens av 0,33% per år, vilket i runda tal är 5 hundar per år. Fall av RD omräknat per år är 1,3 hundar, vilket jämförbart med statistiken i Agria Breed Profile är 0,09%. De flesta fallen av njursjukdom är alltså inte RD. En vanligare orsak till njursjukdom hos Berner Sennenhund är den membranösa glomerulonefriten eller familjär nefropati (FN). Sjukdom är beskriven i den vetenskapliga litteraturen och är med stor sannolikhet nedärvd medelst recessiva anlag. FN kan nu påvisas med en gentest hos engelsk cocker spaniel, men testen finns ännu inte för Berner. Det finns alltså åtminstone två ärftliga njursjukdomar hos Berner, där RD är den mindre vanliga.

 

Anlagsbärarna av RD kan beräknas vara ungefär ca 2–10% av populationen. Det är alltså slumpen som avgör när anlagsbärare paras med varandra, eftersom det inte finns någon enkel och bra metod att påvisa dem. Någon DNA-test för att påvisa anlagsbärare för RD hos Berner Sennenhund finns ännu inte. Med en DNA-test kan recessiva anlag hållas på en låg nivå i populationen, vilket med nuvarande diagnostik inte är möjligt.

De vanligaste symtomen hos sjuka valpar är ofta kastning av urin, kräkningar, slöhet, utebliven aptit, och viktförlust. Blodundersökning påvisar blodbrist, höga kvävevärden och låga hemoglobinvärden. En urinanalys visar på förekomst av äggvita i de flesta fallen. I det redovisade materialet är genomsnittsåldern på hundarna 15 månader varierande från 8 veckors ålder till över 7 år. Antalet hundar med diagnosen RD från 1991 till och med 2011 är 27, 9 hanar och 18 tikar. RD fastställdes hos alla medelst ett uttaget prov (biopsi) från njuren utom hos 10 hundar som obducerades. Under mitten av 1990-talet diagnosticerades ett ansamlat antal fall av RD; 1995 3 fall och 1996 5 fall och 2 sannolika men ej bekräftade. Detta oroade uppfödarna och Svenska Sennenhundklubben (SShK). SShK ansökte därför om central registrering av RD som tillstyrktes av SKK den 18 mars 1998. Med central registrering menas att alla veterinärkliniker informeras om sjukdomen och när diagnosen RD ställs genom obduktion eller preparatundersökning anmäls fallet till SKK. SShK får informationen oftast från uppfödaren eller direkt från hundägaren. Ett årsmötesbeslut i SShK har tagits om införande av ett bekämpningsprogram, vilket innebär att den drabbade hunden och föräldrar inte fortsättningsvis får användas i avel. Kullsyskon till drabbade hundar kan användas i avel om kombinationens inavelsgrad är högst 1%. Hel- och halvsyskon får inte avelsdebutera före 24 månaders ålder. Sjukdomen är mycket allvarlig och leder till döden. Det är mycket viktigt att se till att inavelsgraden hålls på en låg nivå, helst under 1%. Risken för att dolda anlag får genomslag är större ju högre släktskapsavel som bedrivs.

 

Avelsrådet