|
|
Sennenrasernas historia i korthet ”Gelbbäckler”- gulkindad bondhund
av Jutta
Aminoff. Artikeln tidigare införd i Sennenbladet, 1986.
Traditionen förtäljer att sennenhundarna härstammar från Tibet och att det var Alexander den store, som från Indien tog med sig till Europa förfäderna till våra dagars sennenhundar. Fakta finns mycket litet, endast en mängd teorier. Herdehundarna, sennenhundar och boskapshundar brukar räknas till Inostranzewi - eller varghundsgruppen. En betydande skara kynologer, bland dem professor Albert Heim, den mest kände sennenhundforskaren, betraktar sennenhundarna som ättlingar till asiatiska doggar. Dessa i sin tur, och framför allt den tibetanska mastiffen, antas härstamma från den svarta tibetvargen. Den tibetanska mastiffen påminner i slående hög grad om en Berner Sennenhund och skulle alltså vad utseende beträffar väl kunna vara en förfader till sennenhundarna. Vi vet att den tibetanska mastiffen är en gammal ras, den beskrivs bl. a. av Marco Polo.
Stridshund Några århundraden före vår tideräknings begynnelse förde grekerna och fenicierna hem med sig doggliknande hundar från Asien (Persien, Assyrien, Himalaya). Via handelsfärder kom dessa hundar till romarna och spriddes över hela det romerska riket. Enligt denna teori skulle den spanska mastiffen, Bordeauxdoggen i Frankrike, den engelska bullmastiffen och den danska doggen alla härstamma från dessa stora romerska hundar. Lätta
herdehundar En annan teori om sennenhundarnas ursprung avviker radikalt från föregående. Bl. a. den kände kynologen von Stephanitz, som ägnat mycket arbete åt att ta reda på alla raser som är besläktade med får- och herdehundar, hörde till de kynologer som ansåg, att hundar av doggtyp utvecklats på olika platser av jordklotet och vid olika tidpunkter, allt efter behov. Dessa kynologer vill inte gå med på, att sennenhundarna skulle ha invandrat över alperna, utan ser i sennenhunden en urgammal schweizisk ras av Inostranzewigruppen, en autokton ras, som uppstått i Schweiz. Urgammal
hundtyp De kynologer, som stöder denna första teori är ense om, att de schweiziska sennenhundarna uppstod genom korsning mellan molosserhundar och inhemska ”byrackor”, men hur dessa inhemska hundar såg ut och varifrån de kom, det har de inga teorier om. Från nyare tid finns det uppgifter om schweiziska sennenhundar som går att bevisa. När en schweizisk bondehär år 1339 slog en övermäktig arme vid Laupen, använde schweizarna stora doggar som stridshundar användes i dessa trakter av Europa. Efter detta fick de schweiziska hundarna leva ett fredligt liv. Bilder från 1500- och 1600-talet visar att sennenhundarna redan då hade sin karakteristiska teckning, men de kunde också sakna svart och vara tecknade i olika bruna nyanser och vitt. (Det framgår även av den Sennenhund, som finns avmålad på tavlan av Frans Hals nedan.) Utbredd
ras I slutet av 1 600-talet började munkarna i klostret vid stora St. Bernhardspasse använda sennenhundar som hjälp, när det gällde att söka upp människor som tappat bort sig i snömassorna i alppassen, eller hamnat under laviner. Munkarna korsade sina hundar med stora hundar av andra raser, bl. a. Newfoundlandshund. Deras ideal var stora, kraftiga och rörliga, inte alltför långhåriga hundar, som kunde stå ut med strapatser. Våra dagars Bernhardiner är inte helt den hundras som munkarna eftersträvade, den har bland sina förfäder även de hundar, som inte lämpade sig till räddningstjänst på grund av alltför lång päls eller tung kroppsbyggnad och som därför skänktes bort.
Framstående vallhund Dessa hundar hade ännu inte på 1800 talet någon gemensam beteckning. De kallades omväxlade vallhundar, herdehundar, bondhundar, fähundar eller slaktarhundar, ibland också säterhundar (på tyska Sennenhund). I Emmental brukade man dock kalla dem ”Gelbbäckler” (Gulkind). Om det var en hund med bläs fick den heta ”Bläss” eller ”Blässi”. De som hade vit halsring kallades ”Ringgi” och ”Bärri” var en bondhund som saknade bläs och halsring.
”Bondhund värdelös” Det är också professor Heim, som har gett sennenhundraserna namn efter de områden, där de huvudsakligen tidigare förekom, Appenzeller, Berner, Entlebucher och stor Schweizer Sennenhund. Det var inte förrän under 1800-talets sista decennium som man i Schweiz fick upp ögonen för de inhemska hundarna. Då var det nästan för sent. Gelbäcklern hade försvunnit från Emmental redan omkring år 1870. Det var bara äldre människor som ännu kunde berätta om de underbara bondhundarna som fanns på den gamla goda tiden. Helt utdöd var Gelbbäcklern dock inte. I det bergiga Dürrbach-området söder om Bern fanns en liten rest. 1892 köpte en kynologiskt intresserad kreaturshandlare Franz Schertenleib en stor, långhårig gulkindad bondhund från Dürrbach. Snart var det flera andra som följde exemplet. På hundutställningen 1904 i Bern deltog för första gången Dürrbäcklerhundarna i en egen försöksklass. De var 7 stycken och de väckte en enormt intresse.
Grundades 1907 Appenzeller- och Entlebucher sennenhundarna höll först på att förenas till en ras. 1898 fastslogs emellertid en standard för Appenzeller Sennenhund. Samma år ställde regeringsrådet i S:t Gallen en summa på 400 franc till förfogande, för att Appenzeller Sennenhundaveln skulle kunna byggas upp. Några intresserade kynologer började hålla utkik på kreatursmarknader i Ost-Schweiz efter typiska appenzellerhundar. Inom kort hade de hittat 30 renrasiga hundar varav 16 dög till avel och på hundutställningen i Winterhur deltog 8 appenzellerhundar i försöksklass. 1899 dog emellertid forstmästare Max Siber, den drivande kraften bland Appenzellerentusiasterna. Rasen skulle antagligen ha försvunnit om inte professor Heim energiskt skulle ha tagit sin an den. 1906 grundades ”Appenzeller Sennenhundclub” och man började föra in rastypiska hundar i Appenzellerstamboken.
Kuriositet
Utställda 1913 I tidningen ”Entlebucher” lät han sätta in en annons: ”Sökes Entlebucher Sennenhund med stubbsvans”. Han fick en mängd svar med fotografier som föreställde alla upptänkliga byrackor och bastarder, men inte en enda föreställande en äkta Entlebucher Sennenhund. En bonde skrev att han hade haft en äkta Entlebucher, men den hade han slaktat och ätit upp. Skinnet fanns kvar och dr Kobler kunde få det för den anspråkslösa summan av 20 franc. Kedjad i
stallet Schertenleib Lyckades ännu hitta några Entlerbucherhundar till på en alp vid Brienz. Han skänkte dr Kobler en tik, den första avelstiken när det gällde att bygga upp rasen på nytt. 1927 Lyckades professor Heim samla ihop 16 stycken Entlebucherhundar för en avelsmönstring, det var nästan alla som fanns kvar av rasen. Samma år visades 14 Entlebucherhundar upp på en specialutställning för sennenhundar. Från och med denna tid är rasens framtid säkrad. 1930 grundades en egen klubb för Entlebucher Sennenhund.
|