APPENZELLER SENNENHUND

HISTORIK
Vall- och vakthundar av
en viss typ fanns framför allt i kantonen Appenzell i nordöstra
Schweiz. Hundarna var trefärgade, mestadels svarta med gula tecken
och vitt på benen, bröst, mage, svansspetsen och som en bläs på
huvudet. Det fanns också hundar som var röda, gula, tigrerade, blå
och grå med eller utan tecken liksom black-and-tan-varianter.
Schweiziska Kennelklubben (SKG) utformade en rasbeskrivning 1897 under
namnet "Sennen- oder Treibhund". I Altstätten hölls den
första visningen av dessa Sennenhundar i SKGs regi. Ca 30 hundar
bedömdes uppfylla rasbeskrivningen. Nio hanar och 7 tikar valdes ut
för avel. Ägarna fick mellan 5 och 20 franc var. Pengarna, totalt
400 franc, hade kantonen St. Gallens regeringsråd ställt till
förfogande för att rädda hundarna och bygga upp en ras. Appenzeller
Sennenhund-Klub bildades 1906 och rasstandarden fastställdes 1914.
ANVÄNDNINGSOMRÅDE
Appenzeller Sennenhund
är den av Sennenhundarna som har det största behovet att fungera som
en arbetande hund. Med sitt livliga temperament behöver den få
utlopp för sin energi genom att arbeta. I sitt ursprung är den en
skällande boskapsvallare och vakthund. Den används också som sådan
framför allt i Schweiz. I Sverige arbetar några hundar som
fårvallare. De är dock något tuffa på får eftersom de i grunden
är boskapsvallare. På grund av den nära kontakt som etableras med
föraren och att den är lättlärd, används den i Europa som
polishund, lavinhund, draghund, blindhund m.m. Den kan vara
framgångsrik i avancerad lydnad och agility.
HÄLSA
Den vanligaste sjukdomen
är patellaluxation (knäskålen rubbas ur sitt läge). Ektopisk
uretär (urinledaren från njuren mynnar inte på normalt sätt i
urinblåsan) förekommer också. Rasen är ansluten till SKKs
officiella hälsoprogram mot höftledsdysplasi.
EGENSKAPER –
MENTALITET
Appenzeller Sennenhund
är livlig och temperamentsfull med stark vakt- och vallinstinkt.
Rasen är mycket misstänksam mot främlingar och inte någon
förstagångshund. Den väljer verkligen vem den vill umgås med. Det
är ett markant drag hos rasen. Det är viktigt att hunden redan
tidigt som valp och unghund genomgår en noggrann socialisering.
Hunden kräver en nära kontakt med familjen och mycket
uppmärksamhet. En Appenzeller Sennenhund bör inte bo i lägenhet och
aldrig gå i hundgård eller stängas in delar av dagen. Den är en
typisk "bondhund", som ska bo på landet och ständigt vara
med. Får den inte det, blir den skällig och rastlös. På grund av
sitt ursprung är den i sig själv mycket skällig.
STORLEK OCH UTSEENDE
Appenzeller Sennenhund
är en trefärgad, medelstor och nästan kvadratiskt byggd hund. Den
skall i alla detaljer vara proportionerlig, muskulös, mycket rörlig
och kvick. Uttrycket är klipskt. Mankhöjden är för hane 52 – 56
cem, och för tik 50 – 54 cm. Pälsen skall vara fast och
åtliggande; täckhåren täta och glänsande med en tät underull.
Grundfärgen är svart eller havannabrun med roströd tanteckning och
vita tecken. Pälsen är enkel att sköta. Vanligast fäller hunden
två gånger per år.
|